LÄNGTAN, SMÄRTAN, SORGEN
En novell jag skrev i våras.
Hope you'll enjoy !
Det ringde ut. Alla mina såkallade "klasskompisar" sprang ut ur klassrummet och in i kapprummet för att ta på sig sina jackor och skor för att sedan gå hem. Men jag satt kvar. Ensam. Min lärarinna Anna frågade om inte jag också skulle gå hem. Jag svarade inte. Jag började istället plocka ihop mina böcker och reste mig långsamt och gick ut. Börckerna jag hade i min famn lade jag i min svarta Adidas väska. Ställde väskan på golvet och tog på mig min limegröna jacka som även den var av märket Adidas. På vägen hem mötte jag glada tanter och farbröder som hejade och log. Jag hejade inte tillbaka. Jag ville men det gick inte, det tog emot. Smärtan var för stor. En smärta man inte kan beskriva med ord. En sådan smärta man bara vill få ett slut på. Jaa, det var så det var. Jag orkade inte med fler hej och goddag, så jag pluggade in mina hörlurar och satte på Papa Roach's låt "last resort". Jag höjde till högsta volym och bara gick. Jag gick förbi det stora biblioteket med tegelfasad och det lilla "plåt-ica", ja, vi kallade det så eftersom byggnaden var byggt med en gulfärgad plåtfasad. Det var inte mycket att skryta om egentligen, men det var här jag hade vuxit upp... I alla fall halvvägs, jag var ju bara 14 år. 14, en meningslös ålder. En idiotålder. Man är varken stor eller liten. Man är, eller rättare sagt, jag är, bara en meningslös fjortonårig flicka som tillhör den gråa massan. Med andra ord så är jag varken populär eller impopulär. Men det är väl ändå ingen som bryr sig...
Efter att ha lyssnat på samma låt i en evighet så var jag äntligen framme. Tankarna som nu kom upp i huvudet var inget annat än minnen. Minnen som jag och min underbara syster Jenna hade upplevt tillsammans. Som t.ex. att snurra på den stora tvåan som hängde över portdörren till trapphuset. Jag skrattade lite vid tanken på vaktmästarens min. Det var mer än ett år sedan vi hade snurrat på tvåan, men den hängde fortfarande upp och ner. Undrar om det är någon somhade tänkt att snurra tillbaka den eller om den skulle hänga så i all evighet? Men det gör väl detsamma. Jag bryr mig inte. Varför skulle då någon annan bry sig? Jag öppnade den stora dörren in till trapphuset och började gå uppåt. Första våningen, andra våningen och sedan till sist den tredje, och högsta våningen. Jag tog upp mina nycklar och låste upp. Precis som jag trodde så var ingen hemma. Jag var ensam igen. Jag stängde igen dörren med en smäll och gick sedan in i köket, tog upp ett pappersark och en blå bläckpenna. Jag började skriva.
Jag orkar inte älska och jag orkar inte hata.
Jag orkar inte gråta och jag orkar inte prata.
Jag vill bara vara fri, vad det nu kan betyda.
Jag känner mig vilsen och bortglömd. Jag vet att ni älskar mig, men det känns inte värt att gå runt och låssas. Jag vet att ni kommer gråta, men jag vill inte att ni ska vara ledsna. Vi kommer träffas igen, det vet jag. Men det kommer att bli på en annan plats, där ingen av oss har varit förut. Där kan vi vara tillsammans som en familj. Alla tillsammans och inte bara en del. Mamma, pappa, jag och Jenna. Precis så som det brukade vara kommer det att bli igen, det kan jag lova.
